Topic 3: Amon Amarth - With Oden On Our Side

(Jag vet att bilden är kass, men det går inte att hitta någon riktigt bra bild på omslaget än. Plus att bandets autografer syns bättre i det ljuset...)

Okej, Amon Amarth har nu släppt en av årets mest efterlängtade plastbitar och jag fick min på posten samma dag som John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Lovely. Dock vet jag inte riktigt hur jag ska bedöma det här kortfattat, så det får bli en sång-för-sångrecension.

Valhall Awaits Me inleder skivan med ett tungt och tekniskt palm mutat intro som ackompanjeras av trummisen Fredrik Anderssons pukor, den sistnämnda börjar sedan smattra med dubbelkaggarna efter två takter, och efter det möts vi av ett riff som oundvikligt för tankarna till For The Stabwounds In Our Backs. Versen spär bara på den känslan och refrängen är klassisk Amon Amarth-melodeath, precis som texten. Den uppfräschade gitarr- och trumproduktionen överraskar något, eftersom det lite mer "luddiga" ljudet har varit kännetecknande för Amon Amarths musik. Den nya ljudkvaliten märks också av i de solon som vi kan hitta på skivan (Också det något nytt), och sången har även blivit lite skarpare.

Kort sagt är det samma Amon Amarth som alltid, men med en uppfräschning i ljud och kvalitet. Till och med skivomslaget och skivan är uppfräschade.

Runes To My Memory är en tung uppföljare som påminner om An Ancient Sign Of Coming Storm i vers och trumspel. Refrängen är svepande och bådar gott inför deras konsert i början av 2007. Så även breaket innan första refrängen där de visar upp mer av sitt nya, något ljusare, sound. Efter refrängen övergår det i ett väldigt Amon fill följt av ännu en magnifik vers. Även det här är en låt som känns som en uppfräschad variant av deras senaste två skivor. Trumspelet följer naturligtvis klassiskt Amonmönster.

Sedan händer något. Asator är överraskande efter att vi matats med två superba låtar som nästan enbart visat strålande variationer på ett redan lysande tema. Här hittar vi ett riff vars like man skulle kunna förvänta sig att höra hos Lamb Of God eller liknande. Refrängen känns inte heller särskilt Amon, och ska jag vara ärlig så hoppas jag att det här inte kommer bli något bestående inslag i deras sound. Även det break som följer är väldigt inte-Amon, precis som solot som kommer efteråt. Låten är på det hela taget ganska svår att ta till sig de första gångerna man lyssnar på den, men man lär sig att uppskatta den mer och mer. Det kan ha att göra med att den påminner om det sound de hade på The Crusher.

Hermod's Ride To Hel - Loke's Treachery Part 1 är också ganska svår att greppa. Introt känns inte alls som Amon Amarth, inte heller det hackiga riffet som följer. Tidigast vid versen kan vi känna igen oss något så när. Texten måste jag dock applådera dem för; första halvan av sången är Hermod som beordrar Slipner att ta honom till Hel för att få tillbaka Balder till livet. Efter det följer hans vädjan till Hel om att släppa tillbaka honom, och till sist Hel som svarar honom att Balder ska komma tillbaka till livet. Efter samma hackiga riff som banade väg mellan introt och versen så avslutas låten, och vad Loke har med det här att göra avslöjas inte. Det avslöjas nog på nästa skiva, vilket är ett oerhört lurigt sätt att hypa nästa skiva redan innan den här är ens halvvägs.

Gods Of War Arise näst intill återbesöker riffet i Death In Fire (efter ett klart An Ancient Sign Of Coming Storm-inspirerat intro), vilket inte känns helt ovälkommet, och det gäller nästan också versen. Återigen ett hackigare riff med lite Amon-aktiga passager. Hela låten har ett tydligt band till Death In Fire och känns ändå rätt Amon Amarth efter ett par avlyssningar. Även det här är ett lyckat exempel på deras blandningar av gammalt, nytt och ny, fräsch produktion. Texten känns väldigt Amon Amarth och handlar om erövringen av en by i fiendeland och offer till krigsgudarna (därav titeln).

Själva låten With Oden On Our Side startar snabbt, mastigt och bombastiskt med pukor och palm mutade B-strängar som bildar ett konstrast till de ljusare mellanspelen och cymbalerna. Efter detta följer ett break med ett oerhört bra melodiskt lead som följer med genom hela versen, fram till refrängen som bjuder på ganska standard Amon-melodi men på ett fräscht sätt. Låter fortsätter på i stort sett samma sätt, detta är dock inte nödvändigtvis något negativt, fram tills det bittra slutet. Det enda jag egentligen kan klaga på är väl själva textraden With Oden on our side, då den känns väldigt ihoptryckt och inte alls så maffig som man förväntar sig med tanke på hur skivan låtit hittills.

Sedan följer en av låtarna som släpptes på förhand, Cry Of The Black Birds, som inleds med ett lead som känns väldigt inspirerat av Where Silent Gods Stand Guard. Efter det ett annat hackigare riff som kompar ett lead och en väldigt typiskt Amon Amarth text.
Sedan smäller det. Amons klassiska melodeath drar igång med snabbare tempo och mer intensiv sång än vanligt, det här kan man nog säga är kärnan i mötet mellan deras gamla och deras nya musik, det här är verkligen bra. Efter det kommer en repetition av de första textraderna med samma hackigare riff och sedan en repetition av introt, innan det smäller och vi återigen ger oss av på ännu en vers om att rida till strid kompat av deras nya, snabba sound. Igenom hela låten hörs Peter Fredriksson jobba frenetiskt och väl med cymbalerna.

Under The Northern Star börjar med ett ensamt lead ackompanjerat av palm mutat och hackigt riffande, detta följs sedan av mer "öppna" ackord till samma lead och detta gäller även i versen. Till refrängen om hur de reser hem under stjärnorna skruvas allt upp, det hackiga riffet är tillbaka med starkare och introts/versens lead byts ut. Efter det kommer ännu ett stycke Amon-melodeath om hur många vänner föll i striderna men Johan Hegg vill gärna byta plats med dem där de sitter i Odens hall. Sedan följer ett kort men väldigt bra solo innan nästa vers.

Den sista och längsta låten på skivan (troligen Amon Amarths längsta, den klockar in på 6:37) är Prediction of Warfare som handlar om hur vikingarna lämnar Norden (de får ett plus för att Norge nämns i en av textraderna :) och åker till Irland för att erövra. Introt är något oväntat, en långsammare variant av klassisk Amon-melodeath tillsammans med lysande pukor och efter det ett riff som påminner smått om Pursuit Of Vikings. Vi får sedan höra om hur sångaren plågas av drömmar i den stormpinade natten till mer pukor och virveltrumma och palm mutad B-sträng. Efter första refrängen följer ett break som påminner om refrängen i Fate Of Norns, även det tillsammans med pukor och virveltrumma. Detta fortgår ett tag, och under den tiden växer sig rytmgitarren allt starkare i bakgrunden på ett jättebra sätt. Sedan följer berättandet om hur de landstiger på Irland och besegrar fienderna trots att deras kung flyr.

Då jag beställde Limited Edition fick jag även med en extra skiva; Det är två låtar (Where Silent Gods Stand Guard och Death In Fire) som spelades live på Wacken 2004, två låtar från demoinspelningen av With Oden On Our Side och två låtar som spelades in 1997 i Sunlight Studios vid inspelningen av Once Sent From The Golden Hall. De här är bara tillskott till en redan bra skiva, men att en av låtarna från Sunlight Studios (Return Of The Gods) aldrig släppts tidigare skadar ju knappast.

Om man ska ta något helhetsintryck av det här är det väl att Tumbagrabbarna i Amon Amarth har fräschat upp sitt sound ganska rejält och lagt till mer hackande riff med rytmgitarren och får det att låta riktigt, riktigt bra. Jag har knappt hört något från deras äldre skivor, men om det här soundet är deras återgång dit så är det definitivt något jag måste göra. För er som inte är fullt lika seriösa så kan jag helt enkelt säga att Amon Amarths sound har blivit råare, mer melodiskt och fått högre kvalitet; Det är skitbra och kommer att vara en fröjd att se och höra live. Det enda jag har att bli förargad över är att de ställde in Sverigekonserterna i december och kommer i början av nästa år istället. Och ändå har jag bara haft skivan några timmar.

Nu har jag något att lyssna på i en vecka tills Lost börjar igen, och ganska långt efteråt. Tack, Amon Amarth.