Topic 3: Amon Amarth - With Oden On Our Side

(Jag vet att bilden är kass, men det går inte att hitta någon riktigt bra bild på omslaget än. Plus att bandets autografer syns bättre i det ljuset...)

Okej, Amon Amarth har nu släppt en av årets mest efterlängtade plastbitar och jag fick min på posten samma dag som John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Lovely. Dock vet jag inte riktigt hur jag ska bedöma det här kortfattat, så det får bli en sång-för-sångrecension.

Valhall Awaits Me inleder skivan med ett tungt och tekniskt palm mutat intro som ackompanjeras av trummisen Fredrik Anderssons pukor, den sistnämnda börjar sedan smattra med dubbelkaggarna efter två takter, och efter det möts vi av ett riff som oundvikligt för tankarna till For The Stabwounds In Our Backs. Versen spär bara på den känslan och refrängen är klassisk Amon Amarth-melodeath, precis som texten. Den uppfräschade gitarr- och trumproduktionen överraskar något, eftersom det lite mer "luddiga" ljudet har varit kännetecknande för Amon Amarths musik. Den nya ljudkvaliten märks också av i de solon som vi kan hitta på skivan (Också det något nytt), och sången har även blivit lite skarpare.

Kort sagt är det samma Amon Amarth som alltid, men med en uppfräschning i ljud och kvalitet. Till och med skivomslaget och skivan är uppfräschade.

Runes To My Memory är en tung uppföljare som påminner om An Ancient Sign Of Coming Storm i vers och trumspel. Refrängen är svepande och bådar gott inför deras konsert i början av 2007. Så även breaket innan första refrängen där de visar upp mer av sitt nya, något ljusare, sound. Efter refrängen övergår det i ett väldigt Amon fill följt av ännu en magnifik vers. Även det här är en låt som känns som en uppfräschad variant av deras senaste två skivor. Trumspelet följer naturligtvis klassiskt Amonmönster.

Sedan händer något. Asator är överraskande efter att vi matats med två superba låtar som nästan enbart visat strålande variationer på ett redan lysande tema. Här hittar vi ett riff vars like man skulle kunna förvänta sig att höra hos Lamb Of God eller liknande. Refrängen känns inte heller särskilt Amon, och ska jag vara ärlig så hoppas jag att det här inte kommer bli något bestående inslag i deras sound. Även det break som följer är väldigt inte-Amon, precis som solot som kommer efteråt. Låten är på det hela taget ganska svår att ta till sig de första gångerna man lyssnar på den, men man lär sig att uppskatta den mer och mer. Det kan ha att göra med att den påminner om det sound de hade på The Crusher.

Hermod's Ride To Hel - Loke's Treachery Part 1 är också ganska svår att greppa. Introt känns inte alls som Amon Amarth, inte heller det hackiga riffet som följer. Tidigast vid versen kan vi känna igen oss något så när. Texten måste jag dock applådera dem för; första halvan av sången är Hermod som beordrar Slipner att ta honom till Hel för att få tillbaka Balder till livet. Efter det följer hans vädjan till Hel om att släppa tillbaka honom, och till sist Hel som svarar honom att Balder ska komma tillbaka till livet. Efter samma hackiga riff som banade väg mellan introt och versen så avslutas låten, och vad Loke har med det här att göra avslöjas inte. Det avslöjas nog på nästa skiva, vilket är ett oerhört lurigt sätt att hypa nästa skiva redan innan den här är ens halvvägs.

Gods Of War Arise näst intill återbesöker riffet i Death In Fire (efter ett klart An Ancient Sign Of Coming Storm-inspirerat intro), vilket inte känns helt ovälkommet, och det gäller nästan också versen. Återigen ett hackigare riff med lite Amon-aktiga passager. Hela låten har ett tydligt band till Death In Fire och känns ändå rätt Amon Amarth efter ett par avlyssningar. Även det här är ett lyckat exempel på deras blandningar av gammalt, nytt och ny, fräsch produktion. Texten känns väldigt Amon Amarth och handlar om erövringen av en by i fiendeland och offer till krigsgudarna (därav titeln).

Själva låten With Oden On Our Side startar snabbt, mastigt och bombastiskt med pukor och palm mutade B-strängar som bildar ett konstrast till de ljusare mellanspelen och cymbalerna. Efter detta följer ett break med ett oerhört bra melodiskt lead som följer med genom hela versen, fram till refrängen som bjuder på ganska standard Amon-melodi men på ett fräscht sätt. Låter fortsätter på i stort sett samma sätt, detta är dock inte nödvändigtvis något negativt, fram tills det bittra slutet. Det enda jag egentligen kan klaga på är väl själva textraden With Oden on our side, då den känns väldigt ihoptryckt och inte alls så maffig som man förväntar sig med tanke på hur skivan låtit hittills.

Sedan följer en av låtarna som släpptes på förhand, Cry Of The Black Birds, som inleds med ett lead som känns väldigt inspirerat av Where Silent Gods Stand Guard. Efter det ett annat hackigare riff som kompar ett lead och en väldigt typiskt Amon Amarth text.
Sedan smäller det. Amons klassiska melodeath drar igång med snabbare tempo och mer intensiv sång än vanligt, det här kan man nog säga är kärnan i mötet mellan deras gamla och deras nya musik, det här är verkligen bra. Efter det kommer en repetition av de första textraderna med samma hackigare riff och sedan en repetition av introt, innan det smäller och vi återigen ger oss av på ännu en vers om att rida till strid kompat av deras nya, snabba sound. Igenom hela låten hörs Peter Fredriksson jobba frenetiskt och väl med cymbalerna.

Under The Northern Star börjar med ett ensamt lead ackompanjerat av palm mutat och hackigt riffande, detta följs sedan av mer "öppna" ackord till samma lead och detta gäller även i versen. Till refrängen om hur de reser hem under stjärnorna skruvas allt upp, det hackiga riffet är tillbaka med starkare och introts/versens lead byts ut. Efter det kommer ännu ett stycke Amon-melodeath om hur många vänner föll i striderna men Johan Hegg vill gärna byta plats med dem där de sitter i Odens hall. Sedan följer ett kort men väldigt bra solo innan nästa vers.

Den sista och längsta låten på skivan (troligen Amon Amarths längsta, den klockar in på 6:37) är Prediction of Warfare som handlar om hur vikingarna lämnar Norden (de får ett plus för att Norge nämns i en av textraderna :) och åker till Irland för att erövra. Introt är något oväntat, en långsammare variant av klassisk Amon-melodeath tillsammans med lysande pukor och efter det ett riff som påminner smått om Pursuit Of Vikings. Vi får sedan höra om hur sångaren plågas av drömmar i den stormpinade natten till mer pukor och virveltrumma och palm mutad B-sträng. Efter första refrängen följer ett break som påminner om refrängen i Fate Of Norns, även det tillsammans med pukor och virveltrumma. Detta fortgår ett tag, och under den tiden växer sig rytmgitarren allt starkare i bakgrunden på ett jättebra sätt. Sedan följer berättandet om hur de landstiger på Irland och besegrar fienderna trots att deras kung flyr.

Då jag beställde Limited Edition fick jag även med en extra skiva; Det är två låtar (Where Silent Gods Stand Guard och Death In Fire) som spelades live på Wacken 2004, två låtar från demoinspelningen av With Oden On Our Side och två låtar som spelades in 1997 i Sunlight Studios vid inspelningen av Once Sent From The Golden Hall. De här är bara tillskott till en redan bra skiva, men att en av låtarna från Sunlight Studios (Return Of The Gods) aldrig släppts tidigare skadar ju knappast.

Om man ska ta något helhetsintryck av det här är det väl att Tumbagrabbarna i Amon Amarth har fräschat upp sitt sound ganska rejält och lagt till mer hackande riff med rytmgitarren och får det att låta riktigt, riktigt bra. Jag har knappt hört något från deras äldre skivor, men om det här soundet är deras återgång dit så är det definitivt något jag måste göra. För er som inte är fullt lika seriösa så kan jag helt enkelt säga att Amon Amarths sound har blivit råare, mer melodiskt och fått högre kvalitet; Det är skitbra och kommer att vara en fröjd att se och höra live. Det enda jag har att bli förargad över är att de ställde in Sverigekonserterna i december och kommer i början av nästa år istället. Och ändå har jag bara haft skivan några timmar.

Nu har jag något att lyssna på i en vecka tills Lost börjar igen, och ganska långt efteråt. Tack, Amon Amarth.

Topic 2: Ukulele

Ta-Dah! Mer humoristiska recensioner på gång ,och den här gången gäller det något relativt nytt, faktiskt; Min ukulele! Den här recensionen kommer förstås inte bli lika givande, utförlig och detaljerad som den förra, då jag inte har haft lika lång tid på mig att spela och skaffa en (relativt) professionell åsikt.

För att komma igång med recensionen kan jag ju börja med att säga att ukulelen har en hel del fördelar jämfört med en gitarr. Ett; Den är väldigt mycket mindre. Det här är nog den mest uppenbara fördelen (Nähä? :P), då en ukulele är ungefär lika stor som halsen på en vanlig gitarr. Antagligen mindre. Alltså är den mycket enklare att ta med sig och lättare att spela (förutsatt att man inte har jääättetjocka fingrar).

Två; Den är oerhört billig. Kom igen, 240 kronor är inte mycket. Åtminstone inte i gitarrvärlden, men på Platon får man en fett med fullt fungerande ukulele för summan (min ser för övrigt ut som den längst till höger på bilden). En ukulele kan också bli ett ganska kul impulsköp, då den är väldigt lätt att ta hem (se fördel ett :P) och sitta och jamma med någon kompis.

Tre; Feststämning när som helst, var som helst. En festglad matrast i skolan då man sitter och jäser i gräset med hawaiiskjorta blir ännu festgladare om man sitter ute och jäser i gräset med hawaiiskjorta och ukulele. Bara lära sig lite lätta låtar som man sitter och plinkar på. Det här är visserligen en påföljd av att den är lätt att ta med sig, men det är ändå värt att ta upp. Dessutom är det so msagt smidigare än att ta med sig en gitarr då en ukulele är så liten att man kan ha med sig den överallt och inte behöver stasha den i skåpet.

Sedan finns det ju en del nackdelar också, och den första (och största) är ljudet jämfört med en gitarr; mindre instrument ger färre strängar och färre band och mindre variation i ljudet. Också markant sämre och plinkigare ljud, eftersom det inte är samma kvalitet på strängarna och inte lika stor kropp som en akustisk gitarr.

Den andra nackdelen är att en ukulele kan vara väldigt lättstämd. Det kan ju förstås vara en fördel, men om man försöker stämma en ukulele så skenar den iväg och man måste vrida tillbaka. Upprepa detta ett par gånger så börjar du kanske närma dig rätt stämning. På en sträng. En ukulele tar inte heller särskilt lång tid på sig att bli ostämd heller. Det leder till att man måste stämma mycket och ofta, även om det problemet verkar lösa sig efter att man stämt den rätt ett par gånger. Just nu har min ukulele bara en sträng som fortfarande jävlas, men det går nog över.

Tja, om man ska dra någon slutsats av det här så är det väl att jag gillar min ukulele. Och att ni som läser det här kanske också borde skaffa en ukulele så snart som möjligt. Men ni bestämmer väl själva, tack och adjö så länge.

Topic 1: Van Helsing

Ja, då var det dags att inviga den här bloggen med lite meningslös merch som jag har förslösat min tid med sedan helgen; Van Helsing till Playstation 2. Ja, jag vet, det är dåligt att spela något sådant, men för det första så är det inte mitt. Min lillebror fick det när han fyllde år förra eller förrförra året. Och ja, det är väldigt gammalt. Anledningen till att jag har valt det är att jag vill dra igång bloggen och att jag, som sagt, har spelat det sedan nu i helgen. Dessutom har mitt beställda exemplar av Killzone (bry er inte om det futtiga betyget 6.9, Gamespot har nog bara dålig smak) inte har kommit än (det kommer i morgon eller i övermorgon), så i praktiken är det så att jag har lust att blogga och recenserar Van Helsing i brist på annat.

Jag gillar egentligen inte heller idén om att göra dåliga spel av bra filmer (tro mig, det här är verkligen ett sådant fall), men nu är det ju sorgligt nog mer eller mindre tradition att göra det. Till exempel så kommer nästa Indyfilm att göras till spel, men om jag har förstått det hela rätt så är det inte baserat på den nya filmen. Istället så har jag för mig att det ligger någonstans runt händelserna i The Last Crusade. Före eller efter den filmen, hur som helst så är det inte på 1950-talet. Bra kap eller fanskap? Det lär vi få reda på, jag kan tänka mig att rescencera det om jag får för mig att spela det. Det vore faktiskt ganska intressant att få ha kontrollen över Indys piska, men vi kan nog tyvärr bara hoppas på att spelet innehåller badrockar.

Men hur är Van Helsing då? Ja, det är ju egentligen inte särskilt logiskt, välgjort eller genomtänkt. Storyn är mer eller mindre massakrerad, huvuddragen finns kvar, och spelet går mest ut på att man håller inne autotarget- och skjutknapparna medan man knatar runt och ser till att inte få pisk själv. Sedan finns ju då variation i fienderna, som såklart inte finns med i filmen, så att man får känslan av att det finns åtminstone lite mening med det hela. Nästan, i alla fall. Karaktärerna från filmen finns med, men digitalt dåligt representerade (Van Helsing själv är den enda som är riktigt välgjord, och hans skäggstubb är nog den mest intressanta detaljen i spelet) och introducerade på helt andra sätt än i filmen. Frankensteins monster bor nu i en grotta som man ramlar ner i genom en kvarn, det är nog med i filmen om jag inte minns fel, men man spöar honom två gånger innan han pratar med en. Dracula slåss man mot en så där tre-fyra gånger, likaså den vänligt sinnade varulven Velkan.

Spelet handlar dock i huvudsak om samma sak som filmen; Van Helsing ska sätta stopp för Dracula i Rumänien och till sin hjälp har han ett gasdrivet macho armborst, sina handdrivna ninjagrejer och sina dubbla pistoler. Och lite till, förstås. Om de inte ändrade och vanhel(sin)gade lite vore det ju inget äkta filmspel. Det här helgerånet är dock ganska mastigt; ett par svärd (som med fusket Big melee (se nedan) blir lika långa som VH själv), ett hagelgevär (givet i ett actionspel), ett elgevär (inte fullt lika givet, men extremt off topic) och en gatling gun (efter att man införskaffat den så blir spelet ungefär lika varierat som Kalle Anka på julafton). Mer att använda i sin strävan att göra benmjöl av fienden.

Apropå just det så är de första standardfienderna skelett (de kallas dock fell spirits) som kommer i dröser och dör på två sekunder, sedan får vi också mangla bland annat lite gargoyles (statyer som spontant börjar flyga), spöken (off topic och lätta att skicka tillbaka till de döda), jätteugglor (ganska givet egentligen), stora fladdermöss (jävligt oväntat), varulvar (små), och förstås Dracula själv. Inte särskilt originellt, men det är inte något man egentligen förutsätter. Inte i ett filmspel. Karaktärerna är också ganska taffligt gjorda, utom detaljen om Valles skäggstubb, och dialogerna är både dåliga och osynkade med vad vi ser på skärmen. Dessutom så rör sig munnarna knappt, och den enda karaktär som de verkar ha lagt ner lite besvär på är Van Helsing själv. Lite självförklarande egentligen, eftersom det är honom man ser mest. Ett problem är dock att spelet är allt för kort. Det är tisdag nu, och jag har nästan klarat igenom det för andra gången sedan i lördags (har kommit till sista banan). Hela spelet går säkert att spela igenom på en dag, men om man ska ha alla fusken och det hemliga vapnet som tydligen finns så får man nog sitta lite längre.

En kul detalj är dock fusken. Det är inga fusk man letar fram på Internet och är jättefuskig om man kan, man hittar dem istället. Bland de roligaste (mest kreativa) hittar vi Sick player, som får texturerna att snurra eller röra sig uppåt eller i sidled, Big head, som gör huvudena nästan lika stora som karaktärerna, Big melee, som gör VHs närstridsvapen lika stora som honom, och Unlimited ammo, en klassiker i sådana här spel.

Ljudet är det dock inget fel på. Hagelgeväret låter lika manligt och förödande som det är, pistolerna smattrar som vanligt, svärden svischar överdrivet mycket och ens gatling gun bultar skoningslöst när man dödar fiender. Problemet är att de häftiga ljudeffekterna dränks av skakljudet från handkontrollen. Annat än det så är ljuden jättebra, och soundtracket är oerhört stämningsgivande.

På det hela taget så är Van Helsing inte ett särskilt bra spel när det gäller att leva upp till filmen med samma namn, men om man har tråkigt och vill döda lite tid (och fiender) så kan det ändå vara ganska givande att plocka upp sin brutala arsenal och döda lite övernaturliga fenomen. Eller som Gamespots recensent skriver;

"Van Helsing, the game, can make for a pretty entertaining time if you don't go in expecting too much and just want a few hours of gothic-styled action."

Så, med det här sagt så är bloggandet klart. Killzone levereras i morgon eller på torsdag, och det vill jag spela grundligt innan jag uttalar mig. Innan dess lär ni nog få läsa en filmrecension eller liknande, ha det bra.